psykolog, författare, föreläsare

Etikett: kevin-fallet Sida 1 av 2

Sanningen kryper fram till slut

”Enligt min mening är sanningsintresset så starkt att det inte bara är försvarligt att berätta, utan nödvändigt.” Göran Lambertz har skrivit en tänkvärd betraktelse rörande Kevindokumentären. Följ länken för att läsa den.

Replik till advokat Thomas Olsson

SVT Opinion publicerade den 29 mars en debattartikel av advokat Thomas Olsson, angående mitt inblandande i Kevinfallet. Jag har nu skrivit en replik på denna, vilken finns att läsa här nedan samt i sitt sammanhang på följande länk: [Sven Å Christianson: ”Thomas Olssons personangrepp på mig följer ett trist mönster”]

Sven Å Christianson: ”Thomas Olssons personangrepp på mig följer ett trist mönster”

Thomas Olsson skriverSVT Opinion att utpekandet av bröderna ”saknade helt stöd i fakta”.

Han vet mycket väl att det inte var så.

Huruvida bevisningen räckte för att peka ut bröderna kan man tvista om.

Två åklagare har gjort skilda bedömningar i den frågan.

Nu är det den senare bedömningen som ska gälla.

Men Olsson – som är en erfaren och skicklig försvarsadvokat – vet naturligtvis att det inte går att säga att alla misstankar är borta.

Det tillhör hans roll som försvarare att lägga ut dimridåer i bevisfrågan och anknyta till den mediadramaturgi som förutsätter att sanningen till slut har uppenbarats.

Olsson går emellertid längre och påstår att jag skulle ha ”kannibaliserat” på lögner.

Jag har föreläst och skrivit böcker utifrån de beslut som tagits inom rättsväsendet.

Utredningsarbetet 1998 var ambitiöst och huvudsakligen skickligt gjort från polisens sida.

Jag vill även tro att de psykologer från Barn- och ungdomspsykiatrin som biträdde polisen på daglig basis och satt med vid förhören när bröderna förhördes hade ambitionen att tillvarata barnens bästa.

Andra får bedöma min insats under den del av utredningen då jag kontaktades.

Jag vet, fast Olsson inte vill förstå det, att min input, på samma sätt som SKL och andra som konsulterades baserades på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Olssons personangrepp på mig följer ett trist mönster (jämför fallet Quick) och hör inte hemma i en seriös diskussion om rättsväsendets hantering av Kevin-fallet.

Sven Å Christianson
professor i psykologi
Stockholms universitet

Kommentar till Wargrens presskonferens

SVT Opinion bad mig kommentera åklagare Niclas Wargrens presskonferens angående Kevin-fallet. Det har jag gjort med debattinlägget nedan. På följande länk kan du läsa artikeln i sitt sammanhang: [Sven Å Christianson: ”Spikat från början vad åklagaren skulle komma fram till”]

Sven Å Christianson: ”Spikat från början vad åklagaren skulle komma fram till”

Åklagaren Niclas Wargren slår fast att bröderna inte var inblandade i Kevins död, de har inte ens varit närvarande vid dödsfallet.

I den tidigare utredningen var bedömningen den motsatta.

De olika bedömningarna vilar på i allt väsentligt samma utredningsmaterial. Varför är det då självklart att anse att sanningen nu uppenbarats?

Bevisläget är – till skillnad mot vad åklagaren gjorde gällande vid presskonferensen – långt ifrån glasklart.

Man kan visserligen hävda, utan att det är helt fel, att bevisningen inte är tillräcklig för ett konstaterande att bröderna dödade Kevin.

Det går att komma till en annan slutsats nu än vad som skedde 1998.

Och det hade då naturligtvis varit otänkbart att lägga ner utredningen utan att försöka komma fram till hur Kevin dog.

Det som skedde var fullt rimligt och slutsatsen fullt befogad så som utredningen såg ut: Den enkla sanning som nu försvunnit ur synfältet är att bröderna redan samma kväll hade berättat att de hade varit nere vid vattnet när Kevin dog.

Och de berättade sedan relativt detaljerat hur de själva hade varit inblandade vid flera tillfällen och för olika personer.

Visserligen är några av förhören skolboksexempel på hur barnförhör inte ska gå till, men det betyder inte att allt bröderna och föräldrarna berättat om Kevins död är otillförlitligt.

Att barnen har berättat inkonsekvent i vissa delar såsom åklagare Wargren anför är inte anmärkningsvärt, det är så barn gör i låga åldrar, precis som att de håller tillbaka information om svåra händelser, vilket är väl belagt inom psykologisk forskning.

Det är en stor skillnad mellan ”inte tillräcklig bevisning” och ”avförda från alla misstankar”.

Åklagare Wargren som nu upphöjts till domare av media har varit ivrig att avfärda allt vad bröderna och föräldrarna berättat under och inte minst efter utredningen.

Wargren har också i sina kontakter med mig varit påfallande ointresserad av allt som talade för att bröderna varit inblandade i Kevins död.

Att bröderna har avförts handlar förmodligen mer om att medvetet eller omedvetet efterfölja den allmänna opinionen än om faktisk bevisvärdering.

Det förefaller vara spikat från början vad åklagaren skulle komma fram till, precis som med Bergwallkommissionen.

Detta benämns som konfimeringsbias inom psykologin.

Rättsväsendet har anledning till självrannsakan av andra skäl än som nu framförs i media från olika håll.

För närvarande har ingen klarhet nåtts om vad som faktiskt hände när Kevin dog.

Det som är frustrerande är att redovisningen från åklagaren och framför allt det som framförs i media inte ger människor en chans att förstå vad som har hänt.

Inga kritiska frågor ställs, till exempel hur kommer det sig att bröderna kom in i utredningen 1998 överhuvudtaget?

Och jag ser ett bristande ansvar i relation till brottsoffret och hans familj.

Kevin som brottsoffer har helt tappats bort.

Sven Å Christianson
professor i psykologi
Stockholms universitet

Anmälan till Granskningsnämnden

Med anledning av att SVT mörkar viktig information i Kevin-fallet och förhalar ärendet i Granskningsnämnden väljer jag att dela vår anmälan. Jag förmedlar även en del av den information som framkom från föräldrarna och Socialtjänsten efter att utredningen avslutades.

Anmälan till Granskningsnämnden angående Kevindokumentaren

Anteckning från Socialtjänstutredning 991214 (Bilaga 3)

”Samma eftermiddag som vi har haft ovanstående utvärdering med föräldrarna träffade barnpsykolog Bengt-Göran Johansson barnen. Christian berättar då för honom att fadern förbjudit honom att berätta att han dödat Kevin. När han efter händelsen 980816 kom hem till Weine och Eva ritade han en teckning som visade var Kevin låg och vad som hade hänt. Weine rev sönder teckningen och sade att han ej trodde Christian. Han sade sedan till pojken att han ej fick berätta detta för någon. Detta sade han till Christian flera gånger under den följande veckan. Robin berättade att det snurrade runt i hans huvud. Detta p.g.a. att pappa ibland hade sagt att han skulle berätta allt för Bengt-Göran och ibland sade pappa att han inte fick berätta någonting. Just denna dag hade pappa sagt han inte fick berätta någonting. Barnen berättade också för Bengt-Göran att de lämnat Kevin flytandes i vattnet vid bryggan. Hur han hamnade på lastpallen kände de ej till.”

Replik på debattartikel om bortträngning

Jag har skickat in artiklar till Svenska Dagbladet om att jag inte företräder teorier om bortträngning. Trots SvD:s vetskap om min ståndpunkt och att de nekat mig publicering låter de Rickard L Sjöberg strax därpå få påstå att jag fört in denna typ av teorier i rättsutredningar. SvD nekar mig därefter utrymme för en replik! Jag lägger upp den här (i utvidgad form). Här kan du ladda ner artikeln som PDF: [Sjöberg och sanningen – Sven Å Christianson]

Sjöberg och sanningen

Det finns en rad allvarliga felaktigheter i det Sjöberg skriver i SvD den 26/9. I min replik lyfter jag några av hans medvetna eller omedvetna förvanskningar.

Sjöberg skriver att utpekandet av de två bröderna i Kevinfallet ”tycks ursprungligen ha byggt på Sven Å Christiansons påstådda erfarenhet av barnvittnespsykologisk forskning”. Fakta är att polisens misstankar mot bröderna bygger på uppgifter som finns långt innan jag kontaktades. Sjöbergs uppgifter/påstående om att pojkarna har ett alibi har ännu inte konstaterats.

Sjöberg anmärker på ett ”vetenskapligt test” som enligt honom ”kom att bli ett av de viktigaste bevisen mot Bergwall” avseende morden på två norska kvinnor Trine Jensen och Gry Storvik. Fakta är att testet genomfördes för att visa att det inte går att komma fram till de fakta som Bergwall uppger genom att endast läsa pressmaterial. Det var detta åklagaren ville ha svar på, d.v.s. att i möjligaste mån utesluta tidningsuppgifter som källa. Premisserna är tydliga. Testet säger inget om andra alternativa källor till Bergwalls uppgifter, d.v.s. hur och när han kommit fram till det han uppger. Detta klargjordes förstås under huvudförhandlingen. Hur domstolar sedan bevisvärderar testets utfall är inte den sakkunniges sak.

Sjöberg ser mig som ansvarig för att polisen i Södertälje pekat ut en tolvårig pojke som skyldig till mord på sin bästa kompis, det s.k. sax-mordet i Hovsjö. ”Deras viktigaste bevis tycks ha varit hans föregivet återuppväckta minnen av mordet vilka lockas fram med hjälp av Christiansons högst oortodoxa förhörsmetoder. Utpekandet tycks i sin tur ha inspirerat en brutal tvångsvård med bland annat höga doser ADHD-mediciner med svåra biverkningar under många år.

Att bortträngda minnen inte har något som helst med Hovsjöfallet eller andra nämnda utredningar att göra är lätt att förstå utifrån det enkla faktum att varken polis, åklagare, jag själv eller de misstänkta påtalar att de återhämtat bortträngda minnen. Sjöberg hävdar enträget att jag har fört in teorier om bortträngda minnen i olika rättsutredningar, först i fallet Thomas Quick och nu senast i Kevin- och Hovsjöfallen. Den ifrågasatta teori som jag felaktigt påstås ha haft som grund för mitt arbete skulle vara att en person kan ha bortträngda minnen av dödligt våld, minnen som sedan kunnat återhämtas i terapi, i polisförhör och rekonstruktioner. Det är korrekt att jag hänvisat till bortträngning, dissociation, psykogen amnesi osv som ett reellt, om än mycket ovanligt fenomen när det gäller vuxna offer för traumatiska upplevelser. Däremot har jag i en mängd sammanhang (vetenskapliga arbeten, föreläsningar och expertutlåtanden) påtalat att när det gäller gärningspersoners minnen av våldsbrott är det högst osannolikt att dessa personer inte kan minnas brotten i sig. Förvisso hävdar en ansenlig del misstänkta glömska inledningsvis i en förundersökning. Om skälen till påstådda minnesförluster, motsägelser eller ”haltande” berättelser hos misstänkta gärningspersoner kan vi inte säga något säkert om. Hypotetiskt kan det bl.a. handla om att de inte vill/orkar berätta, vill vilseleda polisen eller att de fantiserar och hittar på parallellt med det sakliga. För barn handlar det om förnekanden. Vad som dock är uppenbart är att fenomenet bortträngning inte är tillämpligt vare sig när det gäller Quicks tidigare erkännanden (han säger att berättelserna konstruerades utifrån vad han lärde sig om morden genom terapin, polisförhören och tidningsstudier) eller de två brödernas berättelser i polisutredningen angående Kevins död eller i Hovsjöfallet. I det senare uppger ju den misstänkte att han ljugit sig igenom hela förundersökningen.

I olika sammanhang har jag i detalj och på en rad punkter med tydlighet visat att teorin om bortträngda minnen inte på något vis varit aktuell i nämnda utredningar. Då jag förnekats utrymme att klargöra detta på debattsidor gör jag istället som svensk media nu har för vana att göra och citerar Sjöberg som den sanningssägare han vill framstå som. I en intervju i Sjukhusläkaren 27/9-17 sägs bland annat: ”Även om han [Sjöberg] säger att han aldrig har strävat efter att bli en debattör finns det en faktor, något som han kallar för ”en liten egenhet”, som har visat vägen genom hela hans liv. Han upplever det som djupt obehagligt att ljuga och har till och med svårt för även den vitaste av lögner.”

Sjöberg säger: ”I vissa avseenden är det en ganska sympatisk egenskap, men om man ser på det ur ett fågelperspektiv så är det inte alltid helt lyckat. Jag väljer till exempel ofta att vara ärlig i situationer där det inte gynnar mig eller, ännu värre ur ett moraliskt perspektiv, den jag är ärlig mot” och ”Jag upplever till exempel inte att jag har tagit någon strid alls, utan konsekvent valt att vara hederlig medan andra som ser mig utifrån kanske skulle uppfatta att det handlar om att jag har en debattglad personlighetstyp.

Angående fallet Thomas Quick säger Sjöberg i samma intervju: ”När jag berättade om mina slutsatser för Bergwallkommissionen så avslutades det med, så som jag minns det, att Kjell Asplund och Daniel Tarschys som ju var tongivande personer i kommissionen, skakade hand med mig och sa något i stil med att jag var en visselblåsare och att de ville tacka så mycket för det fina jobb jag hade gjort… tänk om jag då, någon gång i mitten på 90-talet, hade kunnat föreställa mig hur den här historien skulle sluta. Det var lite som att jag 20 år senare plötsligt tittar upp i himmelen där änglar blåser fanfar och en gubbe med vitt skägg och vit klänning kommer ner för en trappa, räcker fram handen och säger ’jag vill skaka hand med dig Rickard för det var tufft ett tag, men du gjorde det rätta. Bra jobbat!’ innan han kliver tillbaka upp igen. Nu är inte Kjell Asplund gud, men det var ändå en märkligt skön känsla.

När verkligheten uppdagas i ovannämnda ”rättsskandaler” kan sanningen komma att bli brutal mot Rickard L Sjöberg och hans självhävdade hederlighetspatos.

Sven Å Christianson
professor i psykologi
Stockholms universitet

Myten om bortträngning

Återigen har DN och SvD publicerat artiklar om mig i syfte att vidmakthålla myten om att jag företräder ”kontroversiella teorier om bortträngda minnen i olika rättsfall”. Följande svar har jag nekats att få publicerat på deras debattsidor. Du kan även ladda ner artikeln i PDF-format: [Myten om bortträngning – Sven Å Christianson]

Myten om att jag företräder ”kontroversiella teorier om bortträngning”

Medias beskrivningar av mitt agerande i olika rättsfall bygger på stora felaktigheter. Myter, missuppfattningar och medvetna lögner kring min forskning, vilka teorier jag företräder samt min medverkan i diverse rättsutredningar har under flera års tid fått florera fritt. Då de uppenbara motsägelserna ännu inte avslöjat sig själva vill jag fylla igen några kunskapsluckor.

Myter är en fast och spridd föreställning om hur något förhåller sig – men som stämmer dåligt överens med verkligheten. En av dessa felaktiga föreställningar som berör mig är att jag är en förespråkare för teorier om bortträngda minnen.

DN och olika debattörer hävdar enträget att jag har fört in teorier om bortträngda minnen i olika rättsutredningar, först i fallet Thomas Quick och nu senast i Kevin- och Hovsjöfallen. Den ifrågasatta teori som jag påstås ha haft som grund för mitt arbete skulle vara att en person kan ha bortträngda minnen av dödligt våld, minnen som sedan kunnat återhämtas i terapi, i polisförhör och rekonstruktioner. Det är korrekt att jag hänvisat till bortträngning, dissociation, psykogen amnesi o.s.v. som ett reellt, om än mycket ovanligt fenomen när det gäller vuxna offer för traumatiska upplevelser. Däremot har jag i en mängd sammanhang (vetenskapliga arbeten, föreläsningar och expertutlåtanden) påtalat att när det gäller gärningspersoners minnen av våldsbrott är det högst osannolikt att dessa personer inte kan minnas brotten i sig. Förvisso hävdar en ansenlig del misstänkta glömska inledningsvis i en förundersökning. Om skälen till påstådda minnesförluster, motsägelser eller ”haltande” berättelser hos misstänkta gärningspersoner kan vi inte säga något säkert om. Hypotetiskt kan det bl.a. handla om att de inte vill/orkar berätta, vill vilseleda polisen eller att de fantiserar och hittar på parallellt med det sakliga. Vad som dock är uppenbart är att fenomenet bortträngning inte är tillämpligt vare sig när det gäller Quicks tidigare erkännanden eller de två brödernas berättelser i polisutredningen angående Kevins död eller i Hovsjöfallet som DN publicerat (18-09-17) med samma experter som i tidigare reportage. Låt mig förtydliga:

  1. Bortträngningsteorin handlar om påstådda händelser som oftast inte till någon del kan beläggas. I såväl Quickutredningarna som Kevin- och Hovsjöfallen beskrivs händelser som är hundraprocentigt belagda, i den meningen att dödsfallen har inträffat.
  2. Bortträngning syftar till påstådda händelser som personen inte haft något minne av innan, t.ex. terapi eller polisförhör. Quick sa sig ha åtskilliga minnen av morden innan terapin och det var han som tog initiativ till att berätta om dem. Beträffande Kevinfallet finns uppgifter i förundersökningen om att bröderna kommit hem och berättat om att Kevin låg nere vid vattnet samma dag som Kevin hittades. I Hovsjö förnekar den 12-årige pojken dödandet.
  3. Kritiken mot nämnda utredningar går ut på att återhämtning av s.k. bortträngda minnen i terapisamtal och polisintervjuer skapar falska minnen. Men förekomsten av falska minnen förutsätter att personen i fråga genuint tror att dessa minnen är äkta. Quick uppger att han aldrig trodde på sina egna berättelser om morden, vilket således utesluter att falska minnen skapats. I stället säger han att berättelserna konstruerades utifrån vad han lärde sig om morden genom terapin, polisförhören och tidningsstudier. Innan Quick tog tillbaka sina erkännanden kallade han det ”medvetna avvikelser” från fakta, en teknik han uppgav att han använde sig av för att avvärja ångest.

I Kevinfallet är utredningen återupptagen och de uppgifter pojkarna har lämnat i förhören kommer att analyseras på nytt. Oavsett vad utfallet blir i den nya utredningen visar förundersökningen att teorier om bortträngning aldrig var aktuella i Kevinfallet. Att jag skulle ha fört in dessa teorier i utredningen och att dessa var anledningen till de upprepande förhören är en vild förvrängning. I en scen ur ”Fallet Kevin” säger speakerrösten medan en vallning visas och förhörsledaren sägs ha kontakt med mig: ”Nu verkar det som om hon vill locka fram bortträngda minnen!” I ett senare radioprogram: ”Man hade alltså en idé om att de här barnen på nåt sätt hade begått mordet, och sen trängt bort minnena av det här mordet (Dan Josefsson i P4 Extra, 25-08-17). Dessa påståenden ligger nästan komiskt långt från verkligheten. Ingenstans i vare sig förhör eller vallningspromemorior finns teorin om bortträngda minnen omnämnd (detta gäller för övrigt även i Quickutredningarna).

Avseende Hovsjöfallet hävdar DN att polisen sett som sin uppgift att hjälpa den misstänkte att återuppväcka bortträngda minnen. Vidare, ”metoder som designats för att återuppväcka bortträngda minnen riskerar att skapa falska minnen”. Vare sig i förundersökningar eller i domstolar i en mängd olika rättsfall har jag påtalat, tillstyrkt eller vittnat om att misstänkta gärningspersoner haft svårt att minnas/berätta om våld på grund av bortträngning.

Att upprepade förhör är något ovanligt/kontroversiellt är likaså en felaktighet som SVT och DN m.fl. sprider. Vetenskapliga fallstudier visar att barn som har bevittnat våld, utsatts för sexuella övergrepp eller själva begått dödligt våld eller övergrepp behöver tid för att kunna berätta. All erfarenhet visar att oro, rädsla, lojalitet, skam och skuld hos barnen gör att de endast successivt kan närma sig det svåra och ofta sker detta fragmentariskt. Syftet med upprepade förhör är alltså att underlätta berättandet, inte att plocka fram barnens påstådda bortträngda minnen. Naturligtvis kan upprepande förhör innebära en risk, vilket jag påtalat i utredningar jag medverkat i, i mina publikationer om intervju- och förhörsteknik samt när jag intervjuats i media. Att förhöra barn är svårt och kräver lyhördhet och övning.

Det har återkommande hävdats att mina s.k. uppfattningar om bortträngda minnen till stor del överensstämde med Margit Norells metodik för att hjälpa patienter att ta fram minnen av trauman. Att jag gått i terapi hos Margit Norell innebär inte att jag är förespråkare för den inom akademin mycket kontroversiella bortträngningsteorin. Jag har en bakgrund inom neuro- och kognitionspsykologi, vilket innebar att Norell och jag hade olika åsikter angående glömska. Jag förespråkar ett avsiktligt avvärjande av minnen (vilket vi kan se hos både barn och vuxna, offer och gärningsmän) till skillnad från bortträngning där individen inte har något val. DN m.fl. drar paralleller mellan Quickutredningen, Kevinutredningen och Hovsjöfallet där bortträngningsteorin fungerar som en påstådd gemensam faktor. Den enda koppling som finns mellan fallen är att jag medverkade i dessa för 16-23 år sedan.

Sven Å Christianson
professor i psykologi
Stockholms universitet

 

 

Drevets ensemble

DN, SVT m.fl. fortsätter att publicera reportage om min medverkan i olika rättsfall. Dessa reportage/drev kräver medaktörer. Med anledning av detta publicerar jag följande inlägg.

Drevets ensemble

Drev är en ociviliserad men komplex process som skapar en illusion av att vara saklig, men som leder in mottagaren i ett känslomässigt syndabockstänkande där det egentliga sakinnehållet blir sekundärt – om ens överhuvudtaget intressant. Denna skickliga förklädnad är vad som gör drevet så tacksamt för allmänheten att ta till sig.

Sedan april i år har ett drev bedrivits mot mig som person. Sveriges största morgontidning Dagens Nyheter och public service (Sveriges Television) har gått till storms mot min professionella trovärdighet efter att de, utifrån Dan Josefssons tre ”dokumentärer” och likt en folkdomstol slagit fast att bröderna i Kevinfallet är oskyldiga. Min inblandning i den tidigare ”rättsskandalen” beträffande Thomas Quick gör att min medverkan i andra rättsfall automatiskt dislegitimeras. Det blir nästan barnsligt enkelt för media att återanvända samma narrativ. Men hur starka resurser dessa mediaföretag än har kan ett drev inte fungera utan sina medaktörer. Denna artikel beskriver just den aktörsensemble som möjliggjort drevet mot mig.

Drevet speglar en förfärlig människosyn där all aktivitet anses vara befogad för att tillintetgöra personer professionellt. Utmärkande för personer i den medaktörsgrupp som har som huvudfokus att förgöra är att de inte har gjort något avtryck i forskarvärlden och därför sökt sig till media för att nå bekräftelse. Till denna grupp hör bland andra Rickard L. Sjöberg. Under ca 15 års tid har han på olika sätt och i olika forum förföljt mig för att jag ”sprider irrläror”. Hans mål är att få bort mig från Stockholms universitet – samma universitet där han själv sökt ett lektorat men blev rankad först på 10:e plats, medan hans f.d. partner Torun Lindholm (tidigare doktorand till mig och numera medaktör) blev professor i socialpsykologi. När drevet i Kevinfallet tog fart trädde han fram som ”tipsaren”. Dan Josefsson berättar att Sjöberg tipsat honom om Kevinfallet 2013 på mycket diffusa grunder, att han ”hade läst lite om Kevinfallet på nätet bara” och att ”det tog tid för mig innan jag kunde göra någonting och… jag hade ju inte räknat med att han [Sjöberg] skulle vara så fruktansvärt ihärdig – så han fortsatte och tipsa – och lyckades sälja in det här till DN”. Detta säger något om Sjöbergs agenda och karaktär.

Till denna kategori hör även Leif GW Persson som åtnjuter immunitet inom den svenska kriminalpolitiken och kan förnedra, förtala och förgöra personer bäst han vill. GW:s vuxenmobbning och oinitierade kommentarer får passera även om de fördummar det svenska folket – han drar ju läsare och tittare. Ett av många exempel är hans påstående om att ifall fem- och sjuåringar medverkat till Kevins död ”är det i så fall första gången i västvärldens historia”. Boken ”Children who murder” eller enklare, bloggen ”Mysterium 24” kan vara upplysande för GW.

En annan kategori medaktörer utgörs främst av psykologer/forskare och jurister som dragits med känslomässigt och förförts i en massuggestion där de lämnat den sedvanliga källkritiken bakom sig. Inom journalistkåren kallas de ”nyttiga idioter” och används som stöd för den tes media driver. Först ut var Psykologförbundets ordförande Anders Wahlberg som beklagar och blir bedrövad efter DN:s krigsrubriker och sjusidiga artikel, ”Vi kommer att resonera och diskutera hur vi kan förhindra att något likt detta händer igen. Det är oerhört viktigt att den här typen av problem tas upp”. När jag kontaktar honom och frågar ”Vad är det som inte får hända igen?” ursäktar han sig med att han blev pressad av DN-journalisten, och att ”Jag får bli dig svaret skyldig här”.

Om Wahlberg var pressad gäller detta inte psykologiprofessorn Pär Anders Granhag och dennes medarbetare från Göteborgs universitet (Sara Landström m fl) som utifrån att ha förevisats utvalda delar av förundersökningen fallit in i rättsskandalkören och köper Dan Josefssons metodik och framställningar – som i alla akademiska sammanhang skulle betraktas som fusk. Granhag som tidigare frångått etiska regler och det vetenskapliga i samband med Quickutredningarna angriper mig genom att upprepa ”konfirmeringsbias, vallningar, bortträngning och återgestaltning” som ett mantra, nu som då utan att ha tagit del av förundersökningarna. Detta är personer som är rädda och hellre blir mobbare än riskerar att bli förknippade med drevets offer.

Den f.d. åklagaren Sven Erik Alhem som är kolossalt begiven på att uttala sig i media blir genast ”mörkrädd” istället för att ta sitt ansvar och rätta till de grövsta felaktigheterna i det juridiska som rapporteras i media så att människor kan bilda sig en saklig uppfattning i detta såväl som i andra rättsfall.

En tredje kategori medaktörer är de som har tappat det helt. Sociologen Roland Paulsen: ”Sven Å Christiansons bok om Kevinfallet något av det mest makabra jag läst”. Vilken bok frågar jag mig? Han menar vidare att tack vare ”Dan Josefssons journalistiska insatser… har vi i Sverige fått en inblick i denna problematik som få andra nationer”. Jag ifrågasätter om något liknande osakligt drev överhuvudtaget skulle kunna förekomma i andra nationer. Paulsens flummeri om ”motstånd” i förhör med barn med koppling till psykoanalysen och hans totala naivitet som ”tittare” är att beklaga.

Ann Heberlein, forskare i etik och moral (och kanske snart en ”frisk fläkt” för moderaterna) samplar hej vilt från vad hon sett i mediadrevet och skriver för en nätt summa pengar snabbt ihop något som företräder allt annat än etik och moral. Heberlein jämför mig med Macchairini, något hon lånat (som hon ofta gör) från en krönika av Leif GW Persson. Övriga kommentarer om det hon skriver är överflödiga.

En fjärde kategori omfattar myndighetspersoner, till exempel domare som underblåser kritiken genom att bara simma med i majoritetens sannning utan att säga något specifikt i sakfrågan. Vi har även personer med specifika uppdrag såsom chefredaktörer (Jonas Mattsson m fl) som ansluter sig till kritikerna med intellektuellt ohederliga uttalanden. Hit hör på liknande sätt Kjell Asplund, professor i medicin (och representant för Bergwallkommissionen) som medverkat till en osaklig mytbildning kring min så kallade ”metodik”. Han hävdar bland annat att jag har interagerat med Bergwall så att denne ”kunde fabulera på ett mer trovärdigt sätt”.

Dessa kategorier av medaktörer går in i varandra, men där rädslan och graden av mobbningsbenägenhet varierar. Drevet de medverkar till bidrar inte till kunskap och förståelse eller skapar underlag för vad som ska göras och förbättras.

Drevets dirigent Dan Josefsson viftar med taktpinnen i alla riktningar för att det hela ska ros i land (inledningsvis dock något stukad av att DN förekom honom). Uppbackad av SVT görs en gigantisk satsning baserat på ”tipsarens” envishet och långt innan någon fått tillgång till förundersökningen i övertygelsen om att man är något på spåren.

Vad som är märkligt är att om Josefsson är så säker avseende brödernas oskuld, om han vet att han har rätt, varför intervjua personer under falska premisser, varför använda en journalistisk metod som är förljugen och ohederlig, där fakta undanhålls och/eller manipuleras? Varför drev, ilska mot DN och förtal av de personer han granskar? Kanske uppstår desperation om man jagas av sanningen?

SVT som betalar för kalaset, bjuder in mig till Gomorron Sverige. Just innan jag ska in i direktsändning rusar Dan Josefsson emot mig och utbrister, ”Ditt fega jävla svin… ditt jävla as, du är helt slut” samtidigt som han håller upp en mobilkamera för att filma min reaktion. När jag inte svarar honom fortsätter han, ”Varför svarar du inte, är du medicinerad, är du drogad?” Detta är en av SVT:s egna medarbetare i deras egna lokaler. Efter min medverkan och den påföljande inslaget som Dan Josefsson hastigt uteblir ifrån, publicerar SVT ytterligare en klipp-och-klistra-produktion av Josefsson på sin förstasida (31 maj) med syftet att jag ska framställas som lögnare. Istället för att öppet granska motbilden som jag delvis försökte hinna redogöra för i inslaget, flyttas fokus från motbilden som man vill sopa under mattan till Sven Å Christianson som varit måltavlan för ”dokumentären” från första början. Dan Josefsson som gång på gång hävdat att jag inte vågar möta honom i debatt är i själva verket den som inte vågar kommentera de motsägelsefulla uppgifter som förekommer i Kevinutredningen.

Felaktigheterna i rapporteringen kring min inblandning i Kevinfallet är många och grova. Förutom att jag påstås ha lanserat teorin att pojkarna var gärningsmän vidmakthålls myten om mig som företrädare för bortträngningsteorin. Det fungerade i Quickfallet så den körs på nytt och Heberlein, Granhag och Paulsen m fl hänger på (för Sjöberg ingår det i hans dagliga gärning sedan många år tillbaka, en slags intellektuell vaginism där motargument inte når fram). Beträffande Dan Josefsson berättar han i sin bok “Den mörka hemligheten” om hur han i psykoterapi återväckt bortträngda (traumatiska) minnen från sin egen tidiga barndom. Han använder begreppet dissociation, vilket enligt honom själv syftar på bortträngning av traumatiska minnen. ”En del smärtsamma minnen och obehagliga känslor från det förflutna kan vara så påflugna att vi inte kommer undan dem hur mycket vi än försöker undvika vissa situationer och tankar. I det läget finns det ytterligare en metod som vi helt omedvetet kan ta till för att skydda oss. Den kallas för dissociation, vilket kan översättas med bortkoppling.” Detta tycks Josefsson glömt bort när han attackerar mig i Quickutredningen: ”I sin debattartikel påstår Christianson nu att det han sa i rätten inte handlade om ”bortträngning” utan om något som han vill kalla ”ett avsiktligt avvärjande av minnen”. Det är en irrelevant invändning. I debatten om bortträngning används ofta alternativa begrepp som ”dissociation”, ”blockering”, ”avvärjande” och liknande. Men det man syftar på är bortträngning av traumatiska minnen…”

Finns det en motbild? När en programledare i P1 (9 maj) frågar Josefsson: ”Menar du att det egentligen inte finns någonting som talar för att de här bröderna har dödat Kevin?” svarar han: ”Nej, det finns det ju inte.”. Detta upprepas i P4 Extra den 25 juli: ”Det finns ingenting som talar för att de har begått det här mordet”.

Motbild:
”Vem var det som dödade Kevin?”
”Det var jag och X [namnet borttaget här], men det var inte meningen.”

Sven Å Christianson

”Psykoanalytikerna saknar känsla för källkritik”

DN Kultur publicerade den 19 juni en artikel där Sven Å Christianson ger ytterligare svar rörande Quick- och Kevinförhören.

Replik: ”Vad har varit felaktig tillämpning?”

Sven Å Christianson svarar på en debattartikel i DN där åtta forskare hävdar att de råd han gett i Kevin- och Quick-fallen bygger på felaktig tillämpning av vetenskapliga rön. I sin svarande artikel ser Christianson närmare på kritiken och reder ut missuppfattningar.

Mer om Kevin-fallet

I en ny debattartikel i DN kritiserar Sven Å Christianson tillsammans med Göran Lambertz medierna för att hårdvinkla granskningar av rättsärenden.

Christianson var även gäst i Gomorron Sverige 18 maj, där han framför allt pratar om sin roll i utredningen. ”Min roll är väldigt begränsad i det här”, säger han. ”Jag är inte den som bistår i förhören. […] Jag tog väldigt, väldigt illa vid mig av att se hur barnen utsätts i den här förhörssituationen.”

Här är länkarna till artikeln och intervjun. Artikeln kan endast läsas av DN:s prenumeranter.

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén