Diskussionen om trauma, PTSD och bortträngda minnen har blossat upp igen. Fredagen den 7 november 2025 publicerade Livet-redaktionen på Svenska Dagbladet artikeln ”Kritiken: PTSD-inflation urvattnar ordet trauma”, skriven av författaren och poddaren Christian Dahlström. Med min erfarenhet av trauma och närliggande fenomen har jag en annan uppfattning än Dahlström, men även i förhållande till den amerikanska Instagram-psykologen Nicole LePera, som väckt uppmärksamhet i Bianca Ingrossos talkshow.
Efter att ha sett en talkshow där Bianca Ingrosso intervjuar den amerikanska psykologen Nicole LePera angående oförlösta barndomsminnen blev författaren och poddaren Christian Dahlström så pass upprörd att han skickade in en artikel till Livet-redaktionen på Svenska Dagbladet. I texten som publiceras den 7 november 2025 beskriver Dahlström en ”traumaera” präglad av överdrifter och charlataner. Men i försöket att kritisera övertron på trauma förlorar han själv fotfästet i vetenskapen – genom att blanda ihop begrepp, forskare och historiska händelser på ett sätt som snarare ökar förvirringen.
Jag kan se att vår tid präglas av en inflation i psykologiska begrepp. Människor beskriver sig som traumatiserade efter att ha varit med om något upprivande, stökiga barn antas ha ADHD, om någon är elak är han psykopat och minnesluckor tolkas som ”förträngning”. Det finns en tendens att förstärka det vi berättar om, för att väcka känslor och skapa kontakt. Men orden betyder något. När de används slarvigt urholkas deras värde.
Problemet med Dahlströms resonemang om inflation av trauma, PTSD och återhämtade minnen är att han själv bidrar till förenklingen. Genom att ställa utvalda forskare och praktiker mot varandra – Nicole LePera mot Joel Paris, Bessel van der Kolk mot Elizabeth Loftus – skapar han en konstlad motsättning. Loftus banbrytande experimentella studier om minnets påverkbarhet har bidragit till kunskapen om hur falska minnen kan uppstå. Van der Kolks kliniska forskning har fördjupat förståelsen av hur trauma kan påverka kroppen, minnet och känsloregleringen. Dessa forskningsfält kompletterar varandra; de står inte i motsats. Vetenskapen behöver både kontrollerade laboratoriestudier och kliniska erfarenheter.
Att, som Dahlström gör, misstänkliggöra forskare för att de haft akademiska konflikter säger inget om kvaliteten på deras arbete. Att van der Kolk tvingades lämna Harvard på 1990-talet förändrar inte det faktum att hans forskning har påverkat hur modern psykiatri ser på traumareaktioner. Vetenskapliga konflikter inom akademin har förekommit i alla tider, men har möjligen blivit vanligare i vår tid då ängsligheten ökat på universiteten. Den kanadensiska professorn Jordan Peterson drevs till att lämna sitt universitet, bland annat för att han var noga med ordens betydelse. Den tyske psykiatrikern och filosofen Karl Jaspers betonade vikten av att universitetets frihet är obetingad: frihet från politisk styrning, friheten att tala och agera utifrån vetenskap och övertygelse.
Dahlström hänvisar till att 90 procent av dem som upplever krig, svält eller katastrofer inte utvecklar PTSD och drar därav slutsatsen att trauma överdrivs. Men PTSD är bara ett av flera möjliga utfall efter en potentiellt traumatiserande händelse. Depression, missbruk eller kroppsliga symptom drabbar andra. Enligt internationell forskning, bland annat från National Center for PTSD, är psykiska och fysiska följder efter trauma långt vanligare än själva diagnosen PTSD. Traumatisering kan handla om enskilda allvarliga händelser, som vid våld, övergrepp eller naturkatastrofer, men också vara kumulativ, genom långvarig omsorgssvikt känslomässig försummelse under barndomen. Omfattande internationell forskning visar tydliga samband mellan tidiga svåra upplevelser och psykisk ohälsa i vuxenlivet (jfr. Adverse Childhood Experiences). Att dessa samband existerar betyder inte att allt ont i livet kan förklaras av barndomen, men inte heller att det ska avfärdas som populärpsykologi.
Samma begreppsförvirring präglar diskussionen om bortträngda minnen. Under ett flertal decennier har det funnits en påtaglig oklarhet kring vad begreppet egentligen innefattar och hur fenomenet kan relateras till forskning avseende psykogen amnesi (minnesförlust som orsakats av psykiskt svåra upplevelser). Att återhämtade minnen kan vara problematiska har Elisabeth Loftus visat i en rad experiment där falska minnen har kunnat skapas av fiktiva barndomshändelser. Men det motsäger inte att verkliga minnen av trauman som våld och övergrepp kan innebära, ibland kan vara fragmenterade eller tillfälligt otillgängliga. Psykologiska studier visar på minnesavärjande reaktioner i samband med potentiellt traumatiserande händelser, t.ex. att den drabbade temporärt inte har åtkomlighet till händelsen, eller betydligt mer vanligt, att individen tar till medvetna avvärjande strategier för att hålla minnen av händelsen ifrån sig. Det sistnämnda är förekommer ofta hos människor som saknar berättarerfarenhet och/eller känner skam och skuld över det som har hänt, exempelvis som en reaktion på övergrepp. Dessutom indikerar neurobiologisk forskning att stark stress kan påverka subkortikala strukturer i hjärnan som reglerar minnesprocesser, vilket kan leda till att vissa delar av en händelse blockeras. Det handlar inte om myter, utan om väldokumenterade reaktioner och processer. Därför är den polariserade hållningen, att återhämtade minnen i terapisamtal eller i andra sammanhang antingen alltid är falska eller alltid sanna, både vetenskapligt och etiskt ohållbar. De flesta seriösa forskare i dag intar en mellanposition, i meningen att återhämtade minnen kan förekomma, men bör bedömas med försiktighet och endast ges tyngd i rättsliga sammanhang när de stöds av externa bevis.
Att använda Thomas Quick-fallet som en slags halmgubbe för teorin om bortträngda minnen för inte förståelsen vidare.Alla initierade vet att Bergwall (tidigare Quick) har en osedvanlig förmåga till manipulativt ljugande, även om man är oense om när han ljuger. Att denne tidigare serievåldtäktsman skulle ha begått uppsåtliga mord och sedan inte minnas detta är helt osannolikt oavsett vad som hävdas i terapisamtal. Genom att han under flera decennier bedrivit en katt-och-råtta-lek med psykiatrin, media och rättsväsendet framstår Quick inte som en typisk terapipatient som ger oss en inblick i huruvida återhämtade bortträngda minnen kan vara tillförlitliga för en traumatiserad människa som uppriktigt vill söka sanningen om sig själv. Men hade bortträngning någon betydelse för de fällande domarna mot Quick? Beträffande det inledande Appojaure-målet 1996 tydliggjorde domaren Roland Åkne i en artikel i Svenska Dagbladet att Quick fälldes på konkreta sakuppgifter – inte en psykologisk teori om bortträngda minnen. På samma sätt var det i de andra fällande domarna.
Den verkliga bristen i Dahlströms text är den ständiga polariseringen. När begrepp som trauma antingen framställs som modeord eller överanvänds, riskerar vi att missa det centrala: att människor påverkas olika. Måste vi välja sida? Är man antingen ”vetenskaplig” och förenklar traumats betydelse, eller ”terapeutisk” och tror att allt ont härrör från barndomen? Den dikotomin är falsk. Ett moget samtal om trauma måste kunna rymma delar från båda perspektiven. Trauma är varken ett modeord eller en universalförklaring. För att förstå och hjälpa människor krävs mer kunskap och mindre dogmatism. Förståelsen av viktiga begrepp vinner på nyanser, inte på polarisering och nya trosbekännelser.
Sven Å Christianson
Professor emeritus, FD., leg psykolog
