Sven Å Christianson

psykolog, författare, föreläsare

Öppet brev till Nyhetsmorgon, TV4

191014

Bästa Maria Forsblom,

Igår blev jag tipsad om att ta del av ett inslag på TV4:s Nyhetsmorgon (13:e oktober) där Leif Persson enligt rubriken skulle prata om ”Värsta seriemördaren i USA:s historia”. Det var anmärkningsvärt hur oinitierat, förlegat och direkt felaktigt innehållet var i det som förmedlades av en person som ni kallar ”expert” i era TV-sändningar. Innehållets nivå kan liknas vid att ni bjuder in någon att prata om mobiltelefoner, Internet eller krisen i Syrien utifrån de kunskaper och fakta som var aktuella för 15–20 år sedan. Eftersom jag forskat och undervisat i många år om förövarpsykologi, bland annat ”multiple murders”, ser jag det som angeläget att påpeka hur undermåligt ni förmedlar sakkunskap.

Å andra sidan, om ni bara har för avsikt att ge tittare underhållningkan jag förstå att ni väljer en person som just Leif Persson som av er och andra mediehus givits en slags legitimitet att uttala sig om vad som helst, men också nedsättande om vem som helst (en slags medialt accepterad mobbing från er sida). Men då är det viktigt att ni är tydliga med att det som framförs är just underhållning och inteett inslag som förmedlar kunskap baserat på fakta, så att ni inte vilseleder tittarna att tro att det som sägs är något som överensstämmer med vetenskap och aktuella fakta på området.

Att ni dessutom tillåter era medarbetare att ständigt dra in ert ställningstagande om Quickärendet är utomordentligt tjatigt och direkt oseriöst, inte minst med tanke på att ni endast låter en åsiktsriktning komma till tals i detta komplicerade rättsfall. Kanske bör ni inför framtiden fundera på hur ni ska positionera er för ett ändrat ställningstagande gällande huruvida det verkligen var en ”rättsskandal” när Thomas Quick/Sture Bergwall dömdes för mord. En bra början skulle kunna vara att ta in genuin sakkunnig expertis i era inslag oavsett om det gäller psykologi, juridik eller ett annat område.

Vänlig hälsning,

Sven Å Christianson
Professor, leg psykolog
Psykologiska institutionen
Stockholms universitet

Svar till Knut-Eirik Lindblad, Dagbladet, angående filmen ”Quick”

I norska tidningen Dagbladet frågar journalisten Knut-Eirik Lindblad om jag har sett spelfilmen ”Quick” om Thomas Quick/Sture Bergwall. Här är mitt svar till honom.


190929

Till
Knut-Eirik Lindblad
Journalist, Dagbladet

Hej Knut-Eirik,

Jag har inte sett filmen ”Quick”, men har förstått att den har några duktiga skådespelare, även om de bleknar vid jämförelse med skådespelarinsatserna hos den äkta Thomas Quick/Sture Bergwall (se bloggen Mysterium 24). Jag har även hört från kollegor och andra att för den som inte reflekterar och är oinsatt kan filmen framstå som trovärdig.

De som varit involverade i filmprojektet (Håfström, Dencik m fl) samt recensenter har presenterat filmen som liggande mycket nära sanningen, med vissa filmiska justeringar. Detta är förstås ett falsarium på många sätt, men främst därför att filmen bygger på Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick – Att skapa en seriemördare. De som följt med i debatten vet att Råstams bok är fylld av faktafel, vilseledanden och lögner som för bort läsaren från det som verkligen hände.

Med anledning av att du ”Har intervjuet skuespiller David Dencik om dramafilmen Quick”,kan jag inte avstå ifrån några kommentarer om det Dencik framfört i olika sammanhang om fallet. Dencik som spelar Thomas Quick visste knappt att fallet fanns förrän han 2012 läste Råstams bok om och om igen och såg till att köpa rättigheterna för att göra film av boken. ”Jag vill göra Hannes Råstams bok rättvisa”,säger David Dencik när han intervjuas i Sveriges Radio. På vilket sätt undrar jag? Dencik kan ju inte ha gjort minsta ansats till att kontrollera ens de enklaste fakta angående ett påstått telefonsamtal, mellan Råstam och Thereses mor, som aldrig hade ringts, beskrivningen av en neddrogad Quick, ett hävdat alibi, Quicks konfirmation, Thereses tänder och böjveckseksem, hur jag förmedlat utredningsdetaljer till Quick, mm mm.

Inför filmpremiären intervjuades David Dencik i tidningen Modern Psykologi (Nr 1, 2019, sid 22-29) och berättade om sin fascination för detta rättsfall och hur ”Sture Bergwalls öde låg och skavde i hans undermedvetna”. Han sökte svar genom ta del av så mycket material som möjligt, läste artikel efter artikel, men framför allt i Hannes Råstams bok (vilken innehåller hundratalet fel). Dencik ville reda ut frågorna om Quick som lögnare och de som utredde Quick.”Att vara så totalt självutplånande inställsam som Thomas Quick var. Det är makalöst. Hur kan man ha en så stark drift att ställa sig in i att man till och med tar på sig skulden för mord för att man inte vill göra någon ledsen?frågar sig David Dencik. Och, ”Varför avsade sig gänget kring Thomas Quick sitt eget kritiska tänkande? Varför var de så lättlurade. Jag menar, hans erkännanden var ju rasande otrovärdiga”

Dencik må vara en god skådespelare och tidskriften Modern Psykologikan säkert ha haft ett seriöst syfte med intervjun avseende skådespelarens ambitioner, men för att förstå gärningspersoner till grovt sexuellt och dödligt våld krävs annat än fascination och en bok av Hannes Råstam. David Dencik är inte ensam om att gå vilse. Under mina föreläsningar har jag framhållit detta med att förstå den komplexitet som finns i varför förövare begår sexuellt och dödligt våld samt hur de förhåller sig till brotten i polisutredningar och inom vården (som du säkert vet har Quick/Bergwall serievåldtäkter, mordförsök och gisslantagande i sitt bagage innan han erkände morden). Men det vi ser och hör i debatten är inte att förstå. Det finns snarare ett behov hos allmänheten och journalister att ta till sig de enkla svaren. Och det enkla är att Bergwall var ingen seriemördare (typ, det finns inga seriemördare här i Norden), utan snarare en harmlös missbrukare med psykiska besvär.  Det enkla är att förneka hans skuld, hans sadistiska pedofili och psykopatiska beteende. Ingen kan väl föreställa sig att Bergwall släpptes ut fast han gjort sig skyldig till bestialiska och sadistiska mord på bl a barn. Det är alldeles för otroligt för att man ska kunna tro att det är sant. För sånt händer inte.

Allmänheten får exakt samma story om en gigantisk rättsskandal gång på gång, förmedlad av allvetande tv-experter, jurister, ”nyttiga idioter”, men framför allt av okritiska journalister som jamsar med. Och i Sverige får endast en åsikt finnas i den mediala världen. Vi har kommit dithän att till och med skådespelare och filmrecensenter uttalar sig med auktoritet och övertygelse om den stora rättsskandalen. Filmkritikern Ronny Svensson i TV4 gör sig till tolk av hur fel det blev i rättsutredningen.  Samtidigt som han uttalar sig lyriskt om filmen Quick utkräver han straff för åklagaren, advokaten med flera för att de ”anklagat Quick” för mord. Det är hit nivån har kommit. Att Quick Bergwall blev oskyldigt dömd för mord är numera lika sant som att Jorden är rund.

Man talar om en mörk tid i svensk rättshistoria. Men kanske är det också en mörk tid i svensk mediahistoria. Avsaknad av en effektiv kvalitetssäkring är uppenbar, hur svårt man har att kolla fakta när det gäller en populär historia som man bestämt sig för att hylla.Kritiker får komma till tals på alla sätt, i morgonsoffor dag efter dag i dagstidningar och tidskrifter. Men de som utsätts för kritiken tillfrågas inte eller refuseras när de skickar artiklar till tidningar som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Fokus, Scoop m fl. Den motivering som bland annat ges är att Råstam är död och kan inte förvara sig. Psykoterapeuten Margit Norell är också död, men henne har det gått alldeles utmärkt att kritisera och förlöjliga utan att hon kunnat försvara sig. Och, de som varit delaktiga i utredningen och vid liv är satta i karantän. Du är den enda från media som hört av dig till mig med frågor om filmen!

Så till dina frågor!

Eftersom jag inte har sett ”Quick”-filmen kan jag inte kommentera specifikt hur jag framställs i handlingen, däremot kan jag utifrån dina frågor gott och väl informera dig om mitt uppdrag och min roll i de mordutredningar jag medverkat i.

Din fråga: Mer spesifikt, framstillingen av at du bevisst påvirker Sture Bergwall til å hente fram historier og minner av drap hos ham, som han ikke har begått.

Det finns en slags uppfattning om att jag givit regi i utredningen samt väglett och berömt Quick/Bergwall för att säga ”rätt” saker. Detta är helt i grunden felaktigt. De frågeställningar som åklagaren och de utredande poliserna ville ha hjälp med när jag kontaktades 1994 var följande: 1) Är Quick/Bergwall en möjlig/potentiell gärningsman till upprepat dödligt våld? 2) Kan Bergwalls minnen av morden vara tillförlitliga då de hade begåtts för mycket länge sedan? 3) Hur bör han förhöras och ifrågasättas utifrån rättspsykologisk forskning? Dessa frågor besvarades av mig dels genom att gå igenom hans bakgrund, dels genom att testa hans minnesförmåga. Därutöver instruerade jag utredningsgruppen om kognitiv intervjuteknik samt betydelsen av vallningar/rekonstruktioner.

Det är inte sällan jag fått höra att jag påverkat såväl Sture Bergwall som förhörsledaren Seppo Pentinnen under polisförhören. Alla som deltagit i utredningen eller har tagit del av förhörsprotokollen känner till att jag intesatt med vid polisförhören. Jag fanns inte ens på plats i Säter när dessa hölls på Säters sjukhus eller andra platser. Endast vid ett (!) av de cirka 100 förhör som hölls satt jag med en kort stund och detta var alldeles i början av min kontakt med utredningen. Däremot var jag närvarande vid ett flertal vallningar och rekonstruktioner och fanns i närheten av de förhör som hölls då. Så min fråga till dig är: Vad visar filmen? Eftersom jag inte deltog i förhören, kunde jag påverka Bergwall kring det han sa i förhörssituationerna?

Jag instruerade däremot Seppo Penttinen om vad kognitiv förhörsteknik innebar, vilket ärintervjumetodik som även idag lärs ut till förhörsledare inom polisen.Däremot gav jag aldrig direkta förslag på hur frågorna skulle ställas/formuleras i förhören. Detta kan lätt kontrolleras med Seppo Penttinen. Min roll var inte att värdera Quicks uppgifter i förhören. Jag har överhuvudtaget inte läst särskilt många förhörsprotokoll. Min uppgift var inte heller att bedöma sanningshalten i hans uppgifter. Mina kommentarer rörde sig om utförandet av vallningar och rekonstruktioner, vilket jag rekommenderade starkt just för att undvika mängden frågor som lätt kan vara suggestiva och ledande. Det är just detta som undviks med den kognitiva intervjumetodiken och även med rekonstruktioner. ”Ju färre frågor desto mer information” är mottot i den kognitiva intervjumetodiken. Återigen vad visar filmen avseende detta?

Jag har undervisat och givit heldagskurser i kognitiv intervjumetodik under många år och i en mängd sammanhang/för ett stort antal olika myndigheter (se min privata hemsida). Jag har även skrivit boken ”Avancerad förhörs- och intervjumetodik” tillsammans med två medförfattare där denna intervjumetodik beskrivs ingående. Jag förstår att du inte har ingående kunskaper i metodiken, men kanske kan jag vid tillfälle beskriva tekniken för dig.

Så till omständigheten att jag förde samtal med Sture Bergwall (han har aldrig kallat sig Thomas Quick i kontakten med mig sedan vi förts träffades 1994) och att jag i dessa misstänkts för att få honom att ”hente fram historier og minner av drap hos ham, som han ikke har begått”. Samtalen med Bergwall inleddes för att kunna besvara åklagare Kwasts tredje frågeställning avseende rekommendationer om hur Bergwall borde förhöras i polisutredningen. Jag fick information om att i förhören med Bergwall hade av och till givit undvikande eller knapphändiga svar på frågor om morden och framför allt ville han inte avslöja var mordoffrens kroppar fanns. För att kunna ge ett underbyggt svar inledde jag därför en serie intervjuer med Bergwall, ofta mycket långa, vilket så småningom kom att resultera i över hundra timmars intervjutid mellan 1994 och 2000. Eftersom varje enskild gärningsperson kan ha flera och olika motiv vid genomförandet av multipla brott, även vid ett och samma brottstillfälle, var syftet med samtalen att skapa en klinisk profil över Bergwall, det vill säga att förstå mer av hans motiv och drivkraft både bakom de eventuella mordhandlingarna och berättandet om dem. Profilen kunde användas av polisen, dels som underlag för att underlätta Bergwalls berättande och skapa en förhörssituation där han fick optimala förutsättningar för att minnas korrekt och komplett med avseende på detaljernas art och mängd, dels för att minimera påverkan från andra källor så att hans erkännanden kunde prövas mot den objektiva verkligheten.

Att det inte förekom läckage från utredningen till Bergwall via mig kan fastställas eftersom jag helt enkelt inte hade tillgång till polisens rättsmedicinska och utredningstekniska uppgifter. Jag fick dock kännedom om vissa sakförhållanden och för att säkra att information oavsiktligt inte delgavs Bergwall spelade jag in alla vår samtal på band (precis som jag har gjort med alla de misstänkta gärningspersoner jag haft samtal med i samband med polisutredningar). Det kan tilläggas att jag aldrig förmedlade någon information från mina samtal med Bergwall till polisen. I en kommande bok avseende mina sakkunniguppdrag i domstolar (cirka 70 domstolsuppdrag samt medverkan i över hundra utredningar avseende sexualbrott och dödligt våld) samt problematisering av sakkunnigrollen, kommer jag bland annat att ställa uppgifter från banden mot de uppdiktade skildringar som ges av mig i böcker och media.

När det gäller vården på Säter har jag egentligen ingen uppfattning. Jag har själv inte varit inblandad i vården av Sture Bergwall eller av någon annan patient på Säter. Vid de få kontakter jag hade med Bergwalls terapeut Birgitta Ståhle nämndes aldrig innehållet i mina samtal, polisutredningen eller hennes terapi med Bergwall. Min kontakt med Margit Norell var huvudsakligen personlig. Att jag gick i terapi och handledning hos henne är ju i sig inget konstigt, det kan väl snarast ses som en kvalitetssäkring för mitt arbete som forskare och konsult.

Min fråga till dig: Hur skildras detta i filmen?

Att Margit Norell i egenskap av ”sektledare”bär ansvaret för att Sture Bergwall kom att dömas för åtta mord är absurt. Journalisten Dan Josefsson hittade en ”häxa” i enlighet med den gamla myten om en häxa som vill ont och skada andra. Josefssons tes om att hennes inflytande varit så stort att det lett till ett antal domar saknar en mängd logiska steg och därför trodde jag länge att det bara var ett journalistiskt grepp som med tiden skulle reglera sig själv. Sekthypotesen är befängd och min personliga kontakt med Margit Norell rörde varken behandlingen eller polisutredningen.

Mina samtal med Bergwall rörde således inte vården eller pågående utredningar utan det psykologiska hos honom som gärningsperson till upprepat sexuellt och dödligt våld (vi diskuterade bland annat hans serievåldtäkter, mordförsök, Modus operandi, ritualistiska brottsbeteende).

Din fråga: Når du ser tilbake på disse årene i din karriere, er det noe du ville gjort annerledes? Eller står du fortsatt for arbeidet

Jag satt på tre stolar under utredningen (som konsult åt polisen, som expertvittne i domstol samt samtalade med Sture Bergwall två-tre gånger per år, delvis för egen forskning). Frågan är om det gått att agera professionellt i dessa roller utan att den ena påverkade den andra. Idag skulle jag reserverat mig för en sådan situation. Å andra sidan skulle jag även i dag ge samma råd till polisen under förundersökningarna och vittna på samma sätt så som minnesexpert i domstolsförhandlingar. Däremot att jag var sakkunnig parallellt med att jag samtalade med Bergwall inom ramen för min forskning (utöver uppdraget från åklagare Kwast) skapade en potentiell risk för en sammanblandning av rollerna. Denna situation har också använts för att kritisera mig, vilket jag kan förstå. Situationen med de olika rollerna och min jävssituation i Quick-utredningarna prövades i Psykologförbundets etiska råd 1996 och jag fick en erinran (efter ett missförstånd) som  sedan togs bort helt av Psykologförbundets Överprövningsnämnd.

Samtalen inleddes och genomfördes med Sture Bergwall utifrån de förutsättningar som då var kända. Det var en komplex situation att hålla isär skuldfrågan samtidigt som att biträda polis och åklagare. Jag fick göra ett avvägande och ansåg då att rollerna gick att kombinera efter som jag delgav domstolarna generell bakgrundinformation avseende seriemord och inte uttalade mig i skuldfrågan. Jag var också tydlig mot domstolen vad mitt uppdrag var. Min uppfattning är att jag ändå lyckades hålla isär skuldfrågan och detta syns i domarna som inte fäller Quick utifrån några psykologiska förklaringar. Det finns förstås olika sätt som sakkunnigrollen skulle kunna ha hanterats på.

Det har gjorts gällande av journalisten Dan Josefsson att jag gett vetenskaplig legitimitet till att Sture Bergwall haft bortträngda minnen av de mord han erkänt och att jag därmed bidragit till fällande domar. Det finns två grundläggande fel i detta. 1) Jag har inte gett legitimitet till att Bergwall haft bortträngda minnen av morden. 2) De fällande domarna bygger inte heller på någon teori om bortträngda minnen. Josefsson, Råstam, Leif GW Persson med flera har inte varit närvarande vid någon av de domstolsförhandlingar som rört Bergwall. De som uttalat sig kritiskt skiljer inte mellan vad jag presenterar i rätten och de slutsatser tingsrätterna drar (jfr rättens tolkningar ”talar vidare med styrka”, ”förtränga” och ”att minnas skjuts på framtiden”). Påståenden om att jag förklarat för rätten ”att Bergwalls haltande berättelse kunde bero på att han förträngt sina mordminnen” är felaktigt. Jag har för övrigt aldrig använt begreppet ”förträngning”vare sig vid föreläsningar eller i domstolar.

Även om jag genom åren stärkts i min uppfattning att gärningsmän till planeratdödligt våld minns sina brott, har jag således varken förundersökningar och i domstolar påtalat, tillstyrkt eller vittnat om att Bergwall haft svårt att minnas/berätta om morden på grund av bortträngning. I ett utlåtande till Piteå tingsrätt skriver jag: ”Oftast har seriemördare mycket detaljerade minnen från morden. Dessa minnen fyller en funktion för att återuppleva den spänning som mördaren söker i själva dödandet… Att berätta om dessa gärningar väcker oftast alltför starka konflikter hos gärningsmännen och de har därför mycket stora svårigheter att tala om dessa handlingar.”

Hade då bortträngning betydelse för de fällande domarna, vilket Josefsson bygger sitt agerande på? Beträffande Appojaure-målet 1996 uttalade sig domaren Roland Åkne i en artikel samma år i Svenska Dagbladet som svar på påståenden om psykologins avgörande inflytande. Åkne klargjorde precis vad det handlade om – nämligen att det var Quicks konkreta sakuppgifter som fällde honom.

Din fråga: Hvordan har Quick-saken og Kevin-saken påvirket deg profesjonelt?

Människor har dragits med känslomässigt och förförts i en massuggestion, något som skapats inom den journalistiska domänen. Om alla säger samma sak blir det till en sanning. Jag har i begränsad omfattning valt att diskutera osakliga påståenden som skapats utifrån en bedräglig suggestiv metod. När debatten som även inbegripit psykologer, forskare och andra akademiker där många, åtminstone de som gjort sig hörda lämnat den sedvanliga källkritiken och säger samma sak – ”rättsskandal” och där böcker av Hannes Råstam och Dan Josefsson hyllats och framställts som sanningar, har det inte funnits några förutsättningar för mig att få gehör för saklighet. Det emotionella har styrt den allmänna diskussionen. Självklart har det varit frustrerande att ta del av faktafusk och att ha blivit angripen som person, och inte i min profession i media. Hela debatten har ju varit ämnad att skada mig.

När det gäller Kevin-saken finns det utöver direkta lögner mycket information som undanhållits allmänheten. På samma sätt som i förhören med Quick/Bergwall satt jag inte med i förhören med de två bröderna (två psykologer från BUP satt med och gav instruktioner till förhörsledarna). Jag gav övergripande råd till utredarna och var med vid en vallning. Jag hade kontakt med pappan, den biologiska mamman och senare även med den psykolog som Christian gick i terapi hos i drygt tre år efter att utredningen blev klar 1998. Min roll i utredningen och information som inte synliggjorts kommer att beskrivas i den bok som jag arbetar med. Vi kan återkomma till det vid ett senare tillfälle.

Sammantaget tror jag att allmänheten, men även psykologer och jurister, har upplevt det mycket förbryllande på det sätt man blandat ihop juridik och psykologi. Man har upplevt psykologin som ansvarig för fällande domar, vilket inte är korrekt och det är klart att det måste kännas förvirrande för många.

Därutöver har det varit oroande att på nära håll ta del av en utveckling där rättsväsendet i allt större utsträckning sitter i knät på media. Quick-saken, men framför allt Kevin-utredningen är ett par tydliga exempel på detta. Det är sorgligt att se hur stark rädslan är hos professionella för att gå emot majoritetens ”sanning” även om de tycker att den är galet fel.

Jag är för närvarande bortrest och kommer till Sverige den 4 oktober. Om ”Quick”-filmen fortfarande finns kvar på biograferna kommer jag att se filmen. Om den inte går kvar – jag har förstått att den publikmässigt är en flopp i Sverige – kommer jag nog att kunna se den på C More eller Netflix.

Vänlig hälsning,

Sven Å Christianson
Professor, leg psykolog
Psykologiska institutionen
Stockholms universitet

Sanningen kryper fram till slut

”Enligt min mening är sanningsintresset så starkt att det inte bara är försvarligt att berätta, utan nödvändigt.” Göran Lambertz har skrivit en tänkvärd betraktelse rörande Kevindokumentären. Följ länken för att läsa den.

Replik till advokat Thomas Olsson

SVT Opinion publicerade den 29 mars en debattartikel av advokat Thomas Olsson, angående mitt inblandande i Kevinfallet. Jag har nu skrivit en replik på denna, vilken finns att läsa här nedan samt i sitt sammanhang på följande länk: [Sven Å Christianson: ”Thomas Olssons personangrepp på mig följer ett trist mönster”]

Sven Å Christianson: ”Thomas Olssons personangrepp på mig följer ett trist mönster”

Thomas Olsson skriverSVT Opinion att utpekandet av bröderna ”saknade helt stöd i fakta”.

Han vet mycket väl att det inte var så.

Huruvida bevisningen räckte för att peka ut bröderna kan man tvista om.

Två åklagare har gjort skilda bedömningar i den frågan.

Nu är det den senare bedömningen som ska gälla.

Men Olsson – som är en erfaren och skicklig försvarsadvokat – vet naturligtvis att det inte går att säga att alla misstankar är borta.

Det tillhör hans roll som försvarare att lägga ut dimridåer i bevisfrågan och anknyta till den mediadramaturgi som förutsätter att sanningen till slut har uppenbarats.

Olsson går emellertid längre och påstår att jag skulle ha ”kannibaliserat” på lögner.

Jag har föreläst och skrivit böcker utifrån de beslut som tagits inom rättsväsendet.

Utredningsarbetet 1998 var ambitiöst och huvudsakligen skickligt gjort från polisens sida.

Jag vill även tro att de psykologer från Barn- och ungdomspsykiatrin som biträdde polisen på daglig basis och satt med vid förhören när bröderna förhördes hade ambitionen att tillvarata barnens bästa.

Andra får bedöma min insats under den del av utredningen då jag kontaktades.

Jag vet, fast Olsson inte vill förstå det, att min input, på samma sätt som SKL och andra som konsulterades baserades på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Olssons personangrepp på mig följer ett trist mönster (jämför fallet Quick) och hör inte hemma i en seriös diskussion om rättsväsendets hantering av Kevin-fallet.

Sven Å Christianson
professor i psykologi
Stockholms universitet

Kommentar till Wargrens presskonferens

SVT Opinion bad mig kommentera åklagare Niclas Wargrens presskonferens angående Kevin-fallet. Det har jag gjort med debattinlägget nedan. På följande länk kan du läsa artikeln i sitt sammanhang: [Sven Å Christianson: ”Spikat från början vad åklagaren skulle komma fram till”]

Sven Å Christianson: ”Spikat från början vad åklagaren skulle komma fram till”

Åklagaren Niclas Wargren slår fast att bröderna inte var inblandade i Kevins död, de har inte ens varit närvarande vid dödsfallet.

I den tidigare utredningen var bedömningen den motsatta.

De olika bedömningarna vilar på i allt väsentligt samma utredningsmaterial. Varför är det då självklart att anse att sanningen nu uppenbarats?

Bevisläget är – till skillnad mot vad åklagaren gjorde gällande vid presskonferensen – långt ifrån glasklart.

Man kan visserligen hävda, utan att det är helt fel, att bevisningen inte är tillräcklig för ett konstaterande att bröderna dödade Kevin.

Det går att komma till en annan slutsats nu än vad som skedde 1998.

Och det hade då naturligtvis varit otänkbart att lägga ner utredningen utan att försöka komma fram till hur Kevin dog.

Det som skedde var fullt rimligt och slutsatsen fullt befogad så som utredningen såg ut: Den enkla sanning som nu försvunnit ur synfältet är att bröderna redan samma kväll hade berättat att de hade varit nere vid vattnet när Kevin dog.

Och de berättade sedan relativt detaljerat hur de själva hade varit inblandade vid flera tillfällen och för olika personer.

Visserligen är några av förhören skolboksexempel på hur barnförhör inte ska gå till, men det betyder inte att allt bröderna och föräldrarna berättat om Kevins död är otillförlitligt.

Att barnen har berättat inkonsekvent i vissa delar såsom åklagare Wargren anför är inte anmärkningsvärt, det är så barn gör i låga åldrar, precis som att de håller tillbaka information om svåra händelser, vilket är väl belagt inom psykologisk forskning.

Det är en stor skillnad mellan ”inte tillräcklig bevisning” och ”avförda från alla misstankar”.

Åklagare Wargren som nu upphöjts till domare av media har varit ivrig att avfärda allt vad bröderna och föräldrarna berättat under och inte minst efter utredningen.

Wargren har också i sina kontakter med mig varit påfallande ointresserad av allt som talade för att bröderna varit inblandade i Kevins död.

Att bröderna har avförts handlar förmodligen mer om att medvetet eller omedvetet efterfölja den allmänna opinionen än om faktisk bevisvärdering.

Det förefaller vara spikat från början vad åklagaren skulle komma fram till, precis som med Bergwallkommissionen.

Detta benämns som konfimeringsbias inom psykologin.

Rättsväsendet har anledning till självrannsakan av andra skäl än som nu framförs i media från olika håll.

För närvarande har ingen klarhet nåtts om vad som faktiskt hände när Kevin dog.

Det som är frustrerande är att redovisningen från åklagaren och framför allt det som framförs i media inte ger människor en chans att förstå vad som har hänt.

Inga kritiska frågor ställs, till exempel hur kommer det sig att bröderna kom in i utredningen 1998 överhuvudtaget?

Och jag ser ett bristande ansvar i relation till brottsoffret och hans familj.

Kevin som brottsoffer har helt tappats bort.

Sven Å Christianson
professor i psykologi
Stockholms universitet

Anmälan till Granskningsnämnden

Med anledning av att SVT mörkar viktig information i Kevin-fallet och förhalar ärendet i Granskningsnämnden väljer jag att dela vår anmälan. Jag förmedlar även en del av den information som framkom från föräldrarna och Socialtjänsten efter att utredningen avslutades.

Anmälan till Granskningsnämnden angående Kevindokumentaren

Anteckning från Socialtjänstutredning 991214 (Bilaga 3)

”Samma eftermiddag som vi har haft ovanstående utvärdering med föräldrarna träffade barnpsykolog Bengt-Göran Johansson barnen. Christian berättar då för honom att fadern förbjudit honom att berätta att han dödat Kevin. När han efter händelsen 980816 kom hem till Weine och Eva ritade han en teckning som visade var Kevin låg och vad som hade hänt. Weine rev sönder teckningen och sade att han ej trodde Christian. Han sade sedan till pojken att han ej fick berätta detta för någon. Detta sade han till Christian flera gånger under den följande veckan. Robin berättade att det snurrade runt i hans huvud. Detta p.g.a. att pappa ibland hade sagt att han skulle berätta allt för Bengt-Göran och ibland sade pappa att han inte fick berätta någonting. Just denna dag hade pappa sagt han inte fick berätta någonting. Barnen berättade också för Bengt-Göran att de lämnat Kevin flytandes i vattnet vid bryggan. Hur han hamnade på lastpallen kände de ej till.”

Seminarier på Liljevalchs

Liljevalchs konsthall arrangerar just nu en serie seminarier i samband med visning av filmen ”LYUBOV – kärlek på ryska” och nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs kommande bok. Forskare, psykologer, konstnärer, musiker, författare m.fl. medverkar i olika samtal med koppling till filmen.

Den 26 november samtalades bl.a. under rubriken ”Vittnets olika funktioner”. Sven Å Christianson var en av de särskilt inbjudna till detta samtal, vid sidan av juristen och producenten Shang Imam samt författaren och forskaren Marie Hållander.

Mer information om genomförda och kommande seminarier hittar du på Liljevalchs webbplats.

Replik på debattartikel om bortträngning

Jag har skickat in artiklar till Svenska Dagbladet om att jag inte företräder teorier om bortträngning. Trots SvD:s vetskap om min ståndpunkt och att de nekat mig publicering låter de Rickard L Sjöberg strax därpå få påstå att jag fört in denna typ av teorier i rättsutredningar. SvD nekar mig därefter utrymme för en replik! Jag lägger upp den här (i utvidgad form). Här kan du ladda ner artikeln som PDF: [Sjöberg och sanningen – Sven Å Christianson]

Sjöberg och sanningen

Det finns en rad allvarliga felaktigheter i det Sjöberg skriver i SvD den 26/9. I min replik lyfter jag några av hans medvetna eller omedvetna förvanskningar.

Sjöberg skriver att utpekandet av de två bröderna i Kevinfallet ”tycks ursprungligen ha byggt på Sven Å Christiansons påstådda erfarenhet av barnvittnespsykologisk forskning”. Fakta är att polisens misstankar mot bröderna bygger på uppgifter som finns långt innan jag kontaktades. Sjöbergs uppgifter/påstående om att pojkarna har ett alibi har ännu inte konstaterats.

Sjöberg anmärker på ett ”vetenskapligt test” som enligt honom ”kom att bli ett av de viktigaste bevisen mot Bergwall” avseende morden på två norska kvinnor Trine Jensen och Gry Storvik. Fakta är att testet genomfördes för att visa att det inte går att komma fram till de fakta som Bergwall uppger genom att endast läsa pressmaterial. Det var detta åklagaren ville ha svar på, d.v.s. att i möjligaste mån utesluta tidningsuppgifter som källa. Premisserna är tydliga. Testet säger inget om andra alternativa källor till Bergwalls uppgifter, d.v.s. hur och när han kommit fram till det han uppger. Detta klargjordes förstås under huvudförhandlingen. Hur domstolar sedan bevisvärderar testets utfall är inte den sakkunniges sak.

Sjöberg ser mig som ansvarig för att polisen i Södertälje pekat ut en tolvårig pojke som skyldig till mord på sin bästa kompis, det s.k. sax-mordet i Hovsjö. ”Deras viktigaste bevis tycks ha varit hans föregivet återuppväckta minnen av mordet vilka lockas fram med hjälp av Christiansons högst oortodoxa förhörsmetoder. Utpekandet tycks i sin tur ha inspirerat en brutal tvångsvård med bland annat höga doser ADHD-mediciner med svåra biverkningar under många år.

Att bortträngda minnen inte har något som helst med Hovsjöfallet eller andra nämnda utredningar att göra är lätt att förstå utifrån det enkla faktum att varken polis, åklagare, jag själv eller de misstänkta påtalar att de återhämtat bortträngda minnen. Sjöberg hävdar enträget att jag har fört in teorier om bortträngda minnen i olika rättsutredningar, först i fallet Thomas Quick och nu senast i Kevin- och Hovsjöfallen. Den ifrågasatta teori som jag felaktigt påstås ha haft som grund för mitt arbete skulle vara att en person kan ha bortträngda minnen av dödligt våld, minnen som sedan kunnat återhämtas i terapi, i polisförhör och rekonstruktioner. Det är korrekt att jag hänvisat till bortträngning, dissociation, psykogen amnesi osv som ett reellt, om än mycket ovanligt fenomen när det gäller vuxna offer för traumatiska upplevelser. Däremot har jag i en mängd sammanhang (vetenskapliga arbeten, föreläsningar och expertutlåtanden) påtalat att när det gäller gärningspersoners minnen av våldsbrott är det högst osannolikt att dessa personer inte kan minnas brotten i sig. Förvisso hävdar en ansenlig del misstänkta glömska inledningsvis i en förundersökning. Om skälen till påstådda minnesförluster, motsägelser eller ”haltande” berättelser hos misstänkta gärningspersoner kan vi inte säga något säkert om. Hypotetiskt kan det bl.a. handla om att de inte vill/orkar berätta, vill vilseleda polisen eller att de fantiserar och hittar på parallellt med det sakliga. För barn handlar det om förnekanden. Vad som dock är uppenbart är att fenomenet bortträngning inte är tillämpligt vare sig när det gäller Quicks tidigare erkännanden (han säger att berättelserna konstruerades utifrån vad han lärde sig om morden genom terapin, polisförhören och tidningsstudier) eller de två brödernas berättelser i polisutredningen angående Kevins död eller i Hovsjöfallet. I det senare uppger ju den misstänkte att han ljugit sig igenom hela förundersökningen.

I olika sammanhang har jag i detalj och på en rad punkter med tydlighet visat att teorin om bortträngda minnen inte på något vis varit aktuell i nämnda utredningar. Då jag förnekats utrymme att klargöra detta på debattsidor gör jag istället som svensk media nu har för vana att göra och citerar Sjöberg som den sanningssägare han vill framstå som. I en intervju i Sjukhusläkaren 27/9-17 sägs bland annat: ”Även om han [Sjöberg] säger att han aldrig har strävat efter att bli en debattör finns det en faktor, något som han kallar för ”en liten egenhet”, som har visat vägen genom hela hans liv. Han upplever det som djupt obehagligt att ljuga och har till och med svårt för även den vitaste av lögner.”

Sjöberg säger: ”I vissa avseenden är det en ganska sympatisk egenskap, men om man ser på det ur ett fågelperspektiv så är det inte alltid helt lyckat. Jag väljer till exempel ofta att vara ärlig i situationer där det inte gynnar mig eller, ännu värre ur ett moraliskt perspektiv, den jag är ärlig mot” och ”Jag upplever till exempel inte att jag har tagit någon strid alls, utan konsekvent valt att vara hederlig medan andra som ser mig utifrån kanske skulle uppfatta att det handlar om att jag har en debattglad personlighetstyp.

Angående fallet Thomas Quick säger Sjöberg i samma intervju: ”När jag berättade om mina slutsatser för Bergwallkommissionen så avslutades det med, så som jag minns det, att Kjell Asplund och Daniel Tarschys som ju var tongivande personer i kommissionen, skakade hand med mig och sa något i stil med att jag var en visselblåsare och att de ville tacka så mycket för det fina jobb jag hade gjort… tänk om jag då, någon gång i mitten på 90-talet, hade kunnat föreställa mig hur den här historien skulle sluta. Det var lite som att jag 20 år senare plötsligt tittar upp i himmelen där änglar blåser fanfar och en gubbe med vitt skägg och vit klänning kommer ner för en trappa, räcker fram handen och säger ‘jag vill skaka hand med dig Rickard för det var tufft ett tag, men du gjorde det rätta. Bra jobbat!’ innan han kliver tillbaka upp igen. Nu är inte Kjell Asplund gud, men det var ändå en märkligt skön känsla.

När verkligheten uppdagas i ovannämnda ”rättsskandaler” kan sanningen komma att bli brutal mot Rickard L Sjöberg och hans självhävdade hederlighetspatos.

Sven Å Christianson
professor i psykologi
Stockholms universitet

Myten om bortträngning

Återigen har DN och SvD publicerat artiklar om mig i syfte att vidmakthålla myten om att jag företräder ”kontroversiella teorier om bortträngda minnen i olika rättsfall”. Följande svar har jag nekats att få publicerat på deras debattsidor. Du kan även ladda ner artikeln i PDF-format: [Myten om bortträngning – Sven Å Christianson]

Myten om att jag företräder ”kontroversiella teorier om bortträngning”

Medias beskrivningar av mitt agerande i olika rättsfall bygger på stora felaktigheter. Myter, missuppfattningar och medvetna lögner kring min forskning, vilka teorier jag företräder samt min medverkan i diverse rättsutredningar har under flera års tid fått florera fritt. Då de uppenbara motsägelserna ännu inte avslöjat sig själva vill jag fylla igen några kunskapsluckor.

Myter är en fast och spridd föreställning om hur något förhåller sig – men som stämmer dåligt överens med verkligheten. En av dessa felaktiga föreställningar som berör mig är att jag är en förespråkare för teorier om bortträngda minnen.

DN och olika debattörer hävdar enträget att jag har fört in teorier om bortträngda minnen i olika rättsutredningar, först i fallet Thomas Quick och nu senast i Kevin- och Hovsjöfallen. Den ifrågasatta teori som jag påstås ha haft som grund för mitt arbete skulle vara att en person kan ha bortträngda minnen av dödligt våld, minnen som sedan kunnat återhämtas i terapi, i polisförhör och rekonstruktioner. Det är korrekt att jag hänvisat till bortträngning, dissociation, psykogen amnesi o.s.v. som ett reellt, om än mycket ovanligt fenomen när det gäller vuxna offer för traumatiska upplevelser. Däremot har jag i en mängd sammanhang (vetenskapliga arbeten, föreläsningar och expertutlåtanden) påtalat att när det gäller gärningspersoners minnen av våldsbrott är det högst osannolikt att dessa personer inte kan minnas brotten i sig. Förvisso hävdar en ansenlig del misstänkta glömska inledningsvis i en förundersökning. Om skälen till påstådda minnesförluster, motsägelser eller ”haltande” berättelser hos misstänkta gärningspersoner kan vi inte säga något säkert om. Hypotetiskt kan det bl.a. handla om att de inte vill/orkar berätta, vill vilseleda polisen eller att de fantiserar och hittar på parallellt med det sakliga. Vad som dock är uppenbart är att fenomenet bortträngning inte är tillämpligt vare sig när det gäller Quicks tidigare erkännanden eller de två brödernas berättelser i polisutredningen angående Kevins död eller i Hovsjöfallet som DN publicerat (18-09-17) med samma experter som i tidigare reportage. Låt mig förtydliga:

  1. Bortträngningsteorin handlar om påstådda händelser som oftast inte till någon del kan beläggas. I såväl Quickutredningarna som Kevin- och Hovsjöfallen beskrivs händelser som är hundraprocentigt belagda, i den meningen att dödsfallen har inträffat.
  2. Bortträngning syftar till påstådda händelser som personen inte haft något minne av innan, t.ex. terapi eller polisförhör. Quick sa sig ha åtskilliga minnen av morden innan terapin och det var han som tog initiativ till att berätta om dem. Beträffande Kevinfallet finns uppgifter i förundersökningen om att bröderna kommit hem och berättat om att Kevin låg nere vid vattnet samma dag som Kevin hittades. I Hovsjö förnekar den 12-årige pojken dödandet.
  3. Kritiken mot nämnda utredningar går ut på att återhämtning av s.k. bortträngda minnen i terapisamtal och polisintervjuer skapar falska minnen. Men förekomsten av falska minnen förutsätter att personen i fråga genuint tror att dessa minnen är äkta. Quick uppger att han aldrig trodde på sina egna berättelser om morden, vilket således utesluter att falska minnen skapats. I stället säger han att berättelserna konstruerades utifrån vad han lärde sig om morden genom terapin, polisförhören och tidningsstudier. Innan Quick tog tillbaka sina erkännanden kallade han det ”medvetna avvikelser” från fakta, en teknik han uppgav att han använde sig av för att avvärja ångest.

I Kevinfallet är utredningen återupptagen och de uppgifter pojkarna har lämnat i förhören kommer att analyseras på nytt. Oavsett vad utfallet blir i den nya utredningen visar förundersökningen att teorier om bortträngning aldrig var aktuella i Kevinfallet. Att jag skulle ha fört in dessa teorier i utredningen och att dessa var anledningen till de upprepande förhören är en vild förvrängning. I en scen ur ”Fallet Kevin” säger speakerrösten medan en vallning visas och förhörsledaren sägs ha kontakt med mig: ”Nu verkar det som om hon vill locka fram bortträngda minnen!” I ett senare radioprogram: ”Man hade alltså en idé om att de här barnen på nåt sätt hade begått mordet, och sen trängt bort minnena av det här mordet (Dan Josefsson i P4 Extra, 25-08-17). Dessa påståenden ligger nästan komiskt långt från verkligheten. Ingenstans i vare sig förhör eller vallningspromemorior finns teorin om bortträngda minnen omnämnd (detta gäller för övrigt även i Quickutredningarna).

Avseende Hovsjöfallet hävdar DN att polisen sett som sin uppgift att hjälpa den misstänkte att återuppväcka bortträngda minnen. Vidare, ”metoder som designats för att återuppväcka bortträngda minnen riskerar att skapa falska minnen”. Vare sig i förundersökningar eller i domstolar i en mängd olika rättsfall har jag påtalat, tillstyrkt eller vittnat om att misstänkta gärningspersoner haft svårt att minnas/berätta om våld på grund av bortträngning.

Att upprepade förhör är något ovanligt/kontroversiellt är likaså en felaktighet som SVT och DN m.fl. sprider. Vetenskapliga fallstudier visar att barn som har bevittnat våld, utsatts för sexuella övergrepp eller själva begått dödligt våld eller övergrepp behöver tid för att kunna berätta. All erfarenhet visar att oro, rädsla, lojalitet, skam och skuld hos barnen gör att de endast successivt kan närma sig det svåra och ofta sker detta fragmentariskt. Syftet med upprepade förhör är alltså att underlätta berättandet, inte att plocka fram barnens påstådda bortträngda minnen. Naturligtvis kan upprepande förhör innebära en risk, vilket jag påtalat i utredningar jag medverkat i, i mina publikationer om intervju- och förhörsteknik samt när jag intervjuats i media. Att förhöra barn är svårt och kräver lyhördhet och övning.

Det har återkommande hävdats att mina s.k. uppfattningar om bortträngda minnen till stor del överensstämde med Margit Norells metodik för att hjälpa patienter att ta fram minnen av trauman. Att jag gått i terapi hos Margit Norell innebär inte att jag är förespråkare för den inom akademin mycket kontroversiella bortträngningsteorin. Jag har en bakgrund inom neuro- och kognitionspsykologi, vilket innebar att Norell och jag hade olika åsikter angående glömska. Jag förespråkar ett avsiktligt avvärjande av minnen (vilket vi kan se hos både barn och vuxna, offer och gärningsmän) till skillnad från bortträngning där individen inte har något val. DN m.fl. drar paralleller mellan Quickutredningen, Kevinutredningen och Hovsjöfallet där bortträngningsteorin fungerar som en påstådd gemensam faktor. Den enda koppling som finns mellan fallen är att jag medverkade i dessa för 16-23 år sedan.

Sven Å Christianson
professor i psykologi
Stockholms universitet

 

 

Vad är rättspsykologi?

Vad är rättspsykologi? På detta tema har Sven Å Christianson föreläst om vid olika tillfällen under september månad. Åhörarna har utgjorts av bland andra advokater, juridikstudenter och gymnasielever. Frågeställningar/områden som tagits upp har varit:

  • Vad man vetenskapligt vet om minnets funktioner – varför glömmer vi? ​
  • Brott och trauma – fallet Christine Schürrer
  • Vad gör ett vittne mer trovärdigt än andra?
  • Hanteringen av Kevinfallet
  • Hur kunde Thomas Quick ta på sig så många mord under så lång tid?
  • Grooming – offer, gärningspersoner och konsekvenser

Sida 1 av 9

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén