Sven Å Christianson

DN, SVT m.fl. fortsätter att publicera reportage om min medverkan i olika rättsfall. Dessa reportage/drev kräver medaktörer. Med anledning av detta publicerar jag följande inlägg.

Drevets ensemble

Drev är en ociviliserad men komplex process som skapar en illusion av att vara saklig, men som leder in mottagaren i ett känslomässigt syndabockstänkande där det egentliga sakinnehållet blir sekundärt – om ens överhuvudtaget intressant. Denna skickliga förklädnad är vad som gör drevet så tacksamt för allmänheten att ta till sig.

Sedan april i år har ett drev bedrivits mot mig som person. Sveriges största morgontidning Dagens Nyheter och public service (Sveriges Television) har gått till storms mot min professionella trovärdighet efter att de, utifrån Dan Josefssons tre ”dokumentärer” och likt en folkdomstol slagit fast att bröderna i Kevinfallet är oskyldiga. Min inblandning i den tidigare ”rättsskandalen” beträffande Thomas Quick gör att min medverkan i andra rättsfall automatiskt dislegitimeras. Det blir nästan barnsligt enkelt för media att återanvända samma narrativ. Men hur starka resurser dessa mediaföretag än har kan ett drev inte fungera utan sina medaktörer. Denna artikel beskriver just den aktörsensemble som möjliggjort drevet mot mig.

Drevet speglar en förfärlig människosyn där all aktivitet anses vara befogad för att tillintetgöra personer professionellt. Utmärkande för personer i den medaktörsgrupp som har som huvudfokus att förgöra är att de inte har gjort något avtryck i forskarvärlden och därför sökt sig till media för att nå bekräftelse. Till denna grupp hör bland andra Rickard L. Sjöberg. Under ca 15 års tid har han på olika sätt och i olika forum förföljt mig för att jag ”sprider irrläror”. Hans mål är att få bort mig från Stockholms universitet – samma universitet där han själv sökt ett lektorat men blev rankad först på 10:e plats, medan hans f.d. partner Torun Lindholm (tidigare doktorand till mig och numera medaktör) blev professor i socialpsykologi. När drevet i Kevinfallet tog fart trädde han fram som ”tipsaren”. Dan Josefsson berättar att Sjöberg tipsat honom om Kevinfallet 2013 på mycket diffusa grunder, att han ”hade läst lite om Kevinfallet på nätet bara” och att ”det tog tid för mig innan jag kunde göra någonting och… jag hade ju inte räknat med att han [Sjöberg] skulle vara så fruktansvärt ihärdig – så han fortsatte och tipsa – och lyckades sälja in det här till DN”. Detta säger något om Sjöbergs agenda och karaktär.

Till denna kategori hör även Leif GW Persson som åtnjuter immunitet inom den svenska kriminalpolitiken och kan förnedra, förtala och förgöra personer bäst han vill. GW:s vuxenmobbning och oinitierade kommentarer får passera även om de fördummar det svenska folket – han drar ju läsare och tittare. Ett av många exempel är hans påstående om att ifall fem- och sjuåringar medverkat till Kevins död ”är det i så fall första gången i västvärldens historia”. Boken ”Children who murder” eller enklare, bloggen ”Mysterium 24” kan vara upplysande för GW.

En annan kategori medaktörer utgörs främst av psykologer/forskare och jurister som dragits med känslomässigt och förförts i en massuggestion där de lämnat den sedvanliga källkritiken bakom sig. Inom journalistkåren kallas de ”nyttiga idioter” och används som stöd för den tes media driver. Först ut var Psykologförbundets ordförande Anders Wahlberg som beklagar och blir bedrövad efter DN:s krigsrubriker och sjusidiga artikel, ”Vi kommer att resonera och diskutera hur vi kan förhindra att något likt detta händer igen. Det är oerhört viktigt att den här typen av problem tas upp”. När jag kontaktar honom och frågar ”Vad är det som inte får hända igen?” ursäktar han sig med att han blev pressad av DN-journalisten, och att ”Jag får bli dig svaret skyldig här”.

Om Wahlberg var pressad gäller detta inte psykologiprofessorn Pär Anders Granhag och dennes medarbetare från Göteborgs universitet (Sara Landström m fl) som utifrån att ha förevisats utvalda delar av förundersökningen fallit in i rättsskandalkören och köper Dan Josefssons metodik och framställningar – som i alla akademiska sammanhang skulle betraktas som fusk. Granhag som tidigare frångått etiska regler och det vetenskapliga i samband med Quickutredningarna angriper mig genom att upprepa ”konfirmeringsbias, vallningar, bortträngning och återgestaltning” som ett mantra, nu som då utan att ha tagit del av förundersökningarna. Detta är personer som är rädda och hellre blir mobbare än riskerar att bli förknippade med drevets offer.

Den f.d. åklagaren Sven Erik Alhem som är kolossalt begiven på att uttala sig i media blir genast ”mörkrädd” istället för att ta sitt ansvar och rätta till de grövsta felaktigheterna i det juridiska som rapporteras i media så att människor kan bilda sig en saklig uppfattning i detta såväl som i andra rättsfall.

En tredje kategori medaktörer är de som har tappat det helt. Sociologen Roland Paulsen: ”Sven Å Christiansons bok om Kevinfallet något av det mest makabra jag läst”. Vilken bok frågar jag mig? Han menar vidare att tack vare ”Dan Josefssons journalistiska insatser… har vi i Sverige fått en inblick i denna problematik som få andra nationer”. Jag ifrågasätter om något liknande osakligt drev överhuvudtaget skulle kunna förekomma i andra nationer. Paulsens flummeri om ”motstånd” i förhör med barn med koppling till psykoanalysen och hans totala naivitet som ”tittare” är att beklaga.

Ann Heberlein, forskare i etik och moral (och kanske snart en ”frisk fläkt” för moderaterna) samplar hej vilt från vad hon sett i mediadrevet och skriver för en nätt summa pengar snabbt ihop något som företräder allt annat än etik och moral. Heberlein jämför mig med Macchairini, något hon lånat (som hon ofta gör) från en krönika av Leif GW Persson. Övriga kommentarer om det hon skriver är överflödiga.

En fjärde kategori omfattar myndighetspersoner, till exempel domare som underblåser kritiken genom att bara simma med i majoritetens sannning utan att säga något specifikt i sakfrågan. Vi har även personer med specifika uppdrag såsom chefredaktörer (Jonas Mattsson m fl) som ansluter sig till kritikerna med intellektuellt ohederliga uttalanden. Hit hör på liknande sätt Kjell Asplund, professor i medicin (och representant för Bergwallkommissionen) som medverkat till en osaklig mytbildning kring min så kallade ”metodik”. Han hävdar bland annat att jag har interagerat med Bergwall så att denne ”kunde fabulera på ett mer trovärdigt sätt”.

Dessa kategorier av medaktörer går in i varandra, men där rädslan och graden av mobbningsbenägenhet varierar. Drevet de medverkar till bidrar inte till kunskap och förståelse eller skapar underlag för vad som ska göras och förbättras.

Drevets dirigent Dan Josefsson viftar med taktpinnen i alla riktningar för att det hela ska ros i land (inledningsvis dock något stukad av att DN förekom honom). Uppbackad av SVT görs en gigantisk satsning baserat på ”tipsarens” envishet och långt innan någon fått tillgång till förundersökningen i övertygelsen om att man är något på spåren.

Vad som är märkligt är att om Josefsson är så säker avseende brödernas oskuld, om han vet att han har rätt, varför intervjua personer under falska premisser, varför använda en journalistisk metod som är förljugen och ohederlig, där fakta undanhålls och/eller manipuleras? Varför drev, ilska mot DN och förtal av de personer han granskar? Kanske uppstår desperation om man jagas av sanningen?

SVT som betalar för kalaset, bjuder in mig till Gomorron Sverige. Just innan jag ska in i direktsändning rusar Dan Josefsson emot mig och utbrister, ”Ditt fega jävla svin… ditt jävla as, du är helt slut” samtidigt som han håller upp en mobilkamera för att filma min reaktion. När jag inte svarar honom fortsätter han, ”Varför svarar du inte, är du medicinerad, är du drogad?” Detta är en av SVT:s egna medarbetare i deras egna lokaler. Efter min medverkan och den påföljande inslaget som Dan Josefsson hastigt uteblir ifrån, publicerar SVT ytterligare en klipp-och-klistra-produktion av Josefsson på sin förstasida (31 maj) med syftet att jag ska framställas som lögnare. Istället för att öppet granska motbilden som jag delvis försökte hinna redogöra för i inslaget, flyttas fokus från motbilden som man vill sopa under mattan till Sven Å Christianson som varit måltavlan för ”dokumentären” från första början. Dan Josefsson som gång på gång hävdat att jag inte vågar möta honom i debatt är i själva verket den som inte vågar kommentera de motsägelsefulla uppgifter som förekommer i Kevinutredningen.

Felaktigheterna i rapporteringen kring min inblandning i Kevinfallet är många och grova. Förutom att jag påstås ha lanserat teorin att pojkarna var gärningsmän vidmakthålls myten om mig som företrädare för bortträngningsteorin. Det fungerade i Quickfallet så den körs på nytt och Heberlein, Granhag och Paulsen m fl hänger på (för Sjöberg ingår det i hans dagliga gärning sedan många år tillbaka, en slags intellektuell vaginism där motargument inte når fram). Beträffande Dan Josefsson berättar han i sin bok “Den mörka hemligheten” om hur han i psykoterapi återväckt bortträngda (traumatiska) minnen från sin egen tidiga barndom. Han använder begreppet dissociation, vilket enligt honom själv syftar på bortträngning av traumatiska minnen. ”En del smärtsamma minnen och obehagliga känslor från det förflutna kan vara så påflugna att vi inte kommer undan dem hur mycket vi än försöker undvika vissa situationer och tankar. I det läget finns det ytterligare en metod som vi helt omedvetet kan ta till för att skydda oss. Den kallas för dissociation, vilket kan översättas med bortkoppling.” Detta tycks Josefsson glömt bort när han attackerar mig i Quickutredningen: ”I sin debattartikel påstår Christianson nu att det han sa i rätten inte handlade om ”bortträngning” utan om något som han vill kalla ”ett avsiktligt avvärjande av minnen”. Det är en irrelevant invändning. I debatten om bortträngning används ofta alternativa begrepp som ”dissociation”, ”blockering”, ”avvärjande” och liknande. Men det man syftar på är bortträngning av traumatiska minnen…”

Finns det en motbild? När en programledare i P1 (9 maj) frågar Josefsson: ”Menar du att det egentligen inte finns någonting som talar för att de här bröderna har dödat Kevin?” svarar han: ”Nej, det finns det ju inte.”. Detta upprepas i P4 Extra den 25 juli: ”Det finns ingenting som talar för att de har begått det här mordet”.

Motbild:
”Vem var det som dödade Kevin?”
”Det var jag och X [namnet borttaget här], men det var inte meningen.”

Sven Å Christianson